Jag känner bara för att skriva av mig lite.. De flesta av oss ungdomar vi vill sååå mycket. Så sjukt mycket med vårat liv, vi vill ha grejer, dyraste kläderna, att de ska hända roliga saker hela tiden och att vi ska ha det bäst. Vi ska helt enkelt vara bäst av alla, snyggast, ha snyggast kropp och många av oss ställer för höga krav på oss själva. Vara tillsammans med killen/tjejen vi inte får och när vi väl fått den så vill man inte ha den lika mycket längre. Vi orkar inte jämnt lyssna på våra föräldrar och tar dåliga beslut ibland och förstör förtroendet våra föräldrar hade för oss. Många kanske tror att jag har det bra hela tiden, helt toppen och aldrig går igenom något jobbigt och inte bara om mig som någon kanske tror de utan om någon annan också. Jag kan säga så här att jag tycker jag går igenom en väldigt tuff period nu samtidigt som jag gör massa roligt och umgås med mina vänner. För mig går det tillexempel inte bra i skolan även om jag bättrats mycket. Det handlar inte om att jag är osmart utan att jag inte orkat lägga ner tid på skolan och skitit i det totalt. Jag vet att det är precis som mina lärare säger, jag kan om jag vill och om jag kämpar för det. Det är inte alla som har så lätt att lära sig som jag har det men jag har slängt det i papperskorgen och inte dragit någon som helst nytta av det vilket gör att jag nu ligger efter i skolan och har dubbelt så mycket att göra än vad de andra i min klass har. Det ligger före mig och känner inte alls samma stress ang skolan som jag. Jag går på möten varje måndag morgon innan alla andra börjar skolan för att prata om hur varje förgående vecka har gått och så sätter jag upp mål och saker som ska göras i veckan. Det har gått 3 veckor nu efter jullovet och första veckan stog de på mitt pappaer "jätte bra", nästa "bra" och nu vet jag att det antagligen kommer stå "dåligt". Men nu tar jag nya tag inför nästa vecka och ska få det att stå "jätte bra" igen. Jag pratar med kurratorn en gång i veckan vilket jag aldrig har gjort förut och många ser de som att pratar man med kurratorn så klassas man som ett problembarn osv men det är bara ett sätt att kolla om det hjälper. Man måste testa nya saker för att hitta en lösning. Jag har gjort många dumma val ang att börja dricka osv och jag tänker inte göra det mer nu för jag har förstört mammas tillit till mig vilket jag ångrar. Jag vill inte att mamma inte ska kunna lita på mig om jag säger att jag sover hos en kompis osv. Jag har nästan slutat på handboll som jag har hållt på med sen förskolan/1an pga en personlig anledning. Men nu ska jag försöka ta mig an att komma på träningen imorgon och testa igen. Det är ju något av det roligaste jag vet och har tränat så pass länge att jag har talang och även om jag inte är en av de bästa i laget längre som jag varit tidigare så vet jag att jag kan om jag vill. Men det är de de handlar om, jag vet inte vad jag vill. Det är de jag tror fler tonåringar än bara mig inte vet. Man vet inte vad man vill, hur de kommer se ut i framtiden eller vilken väg man borde ta. De är de som är tufft. Man vet inte exakt vart man har sig själv. Så känner jag. Jag vill bli stor bloggare men det går åt helvete med bloggen nu och jag vet inte hur jag ska göra för att komma tillbaka på samma gamla vanliga spår och det räcker inte bara med att säga "börja bara blogga" för de krävs tid och jag vet faktiskt inte vad jag lägger ner min tid på men jag tror jag bryr mig alldeles för mycket om att jag alltid ska vara med vänner, alltid hända något på helgerna osv. Jag kan inte bara ta en dag hemma och ta det lugnt för då känner jag att det är en "bortslösad dag" och precis som jag sagt tidigare känner jag mig ensam. Med de här menar jag inte att mitt liv är skit för jag är så glad att jag har så många vänner runt omkring mig och även nära vänner som bryr sig om mig. Även min släkt som älskar mig och vill hjälpa mig igenom skolan och gör vad som helst för mig. Jag ville bara få ut allt jag tänker på och få vissa av er att inse, mitt liv är inte perfekt och det är ingens. Ditt liv kan inte vara en regnbåge utan lite regn.